Svart-Stina

För en tid sedan såg jag en riktig höjdardokumentär som handlade om ånger på TV. Tyvärr missade jag några minuter i början, och de

har tyvärr redan tagit bort den från SVT Play, och har också förgäves letat efter den på YouTube.

Två 60+-herrar träffas i en mörk studio, berättar om sina liv och visar diabilder. Egentligen är de väldigt olika personligheter, men de har

en sak gemensamt - de föddes som män, bytte kön och ångrade sig slutligen när livet som kvinna inte visade sig lösa alla problem som

de hoppats och beslöt sig för att leva som män igen. Den ena mannen, Orlando Fagin, gillar att synas och klär sig i rött. Han verkar ha

hittat sig själv och en balans som en lite androgyn man. Den andra mannen, Mikael Johansson, vill mest smälta in som en vanlig snubbe.

Bakgrunden till deras könsbyten var också olika. Orlando var homosexuell och trodde han skulle bli lycklig om han blev en kvinna istället.

Han läste om den glamorösa Christine Jörgensen som bytt kön, och trodde han skulle få det livet också. Han opererades redan 1967 som

en av de första i Sverige! Mikael däremot var hetesoexuell men lyckades aldrig hitta en kvinna. Så han trodde att han på nåt vis skulle

fylla tomrummet genom att helt enkelt bli en själv.

Det här ämnet fascinerar mig, för ytterligheterna säger en del om hur det som folk tar för självklart och naturligt egentligen inte är

självklart alls. Man kanske inte reflekterar så mycket över det förrän man själv råkar falla utanför mallarna. Vad är det att vara kvinna

om det är nåt som man kan bestämma sig för att vara, som en roll man går in i?

Orlando spelade sin roll väl. Han träffade en man efter sin kroppsliga metamorfos som han blev dösförälskad i. De var gifta i 11 år innan

det uppdagades att Orlando inte var en vanlig kvinna. Ingen hade märkt nåt! Och hur den otroliga historian sedan utvecklade sig ska jag

inte avslöja, ni får se filmen själva ;-) Jag tycker också det var lite coolt att han hittat nån sorts androgyn jämnvikt till sist - för varför

måste man egentligen vara 100 % det ena eller andra (vad det nu är)?

Den här dokumentären var riktigt bra, och speciellt den charmige Orlando hade en del insiktsfulla poänger. Ger den fem av fem möjliga.

För en tid sedan såg jag en riktig höjdardokumentär som handlade om ånger på TV. Tyvärr missade jag några minuter i början, och de har tyvärr redan tagit bort den från SVT Play, och jag har också förgäves letat efter den på YouTube...

Två 60+-herrar träffas i en mörk studio, berättar om sina liv och visar diabilder. Egentligen är de väldigt olika personligheter men de har en sak gemensamt - de föddes som män, bytte kön och ångrade sig slutligen när livet som kvinna inte visade sig lösa alla problem som de hoppats och beslöt sig för att bli män igen. Den ena mannen, Orlando Fagin, gillar att synas och klär sig i rött. Han verkar ha hittat sig själv och en balans som en lite androgyn man. Den andra mannen, Mikael Johansson, vill mest smälta in som en vanlig snubbe. 
Bakgrunden till deras könsbyten var också olika. Orlando var homosexuell och trodde han skulle bli lycklig om han blev en kvinna istället. Han läste om den glamorösa Christine Jörgensen som bytt kön, och trodde han skulle få det livet också. Han opererades redan 1967 som en av de första i Sverige! Mikael däremot var hetesoexuell men lyckades aldrig hitta en kvinna. Så han trodde att han på nåt vis skulle fylla tomrummet genom att helt enkelt bli en själv.

Det här ämnet fascinerar mig, för ytterligheterna säger en del om hur det som folk tar för självklart och naturligt egentligen inte är självklart alls. Man kanske inte reflekterar så mycket över det förrän man själv råkar falla utanför mallarna. Vad är det att vara kvinna om det är nåt som man kan bestämma sig för att vara, som en roll man går in i? Det känns lite skumt när man är kvinna själv...

Orlando spelade sin roll väl. Han träffade en man efter sin kroppsliga metamorfos som han blev dödsförälskad i. De var gifta i 11 år innan det uppdagades att Orlando inte var en vanlig kvinna. Ingen hade märkt nåt! Och hur den otroliga historian sedan utvecklade sig ska jag inte avslöja, ni får se filmen själva ;-) Jag tycker också det var lite coolt att han hittat nån sorts androgyn jämnvikt till sist - för varför måste man egentligen vara 100% det ena eller andra på ett övertydligt sätt om man nu inte råkar vara det av sig självt?

Den här dokumentären var riktigt bra, och speciellt den charmige Orlando hade en del insiktsfulla poänger. Ger den fem av fem möjliga.

Orlandos inspiration Christine Jörgensen