Självförakt, byte av strategi och LCHF...

Detta är godis för mig ;) Råkade se Castellos paket med miniostar sist jag var i mataffären, tänkte att dom måste jag ju testa! Ost är ju det godaste som finns. Och, de var goda förstås, utom kanske den med ananas, så den gav jag till hundarna...
 
Jo, jag har ju kört 5:2-dieten länge och det funkade bra, men sen vande sig kroppen på nåt vis/nådde en platå/vägrade bli smalare. Blev mycket förgrymmad och försökte äta mindre även de dagar jag åt. Det skulle jag inte gjort - det blev det som en hemsk rekyl, först späkte jag mig för att sedan överäta för jag blev så vansinneshungrig, så i slutändan så åt jag nog MER istället. Det ledde också till någon sorts mental fälla, för började hata och förakta mig själv för att jag var så vek och lyssnade på kroppen (det sägs man ska lyssna på sin kropp, men jag tycker min kropp mest ber mig om en massa skit - som att sova på dan och vara uppe på natten, äta pasta med ost och dricka kall öl och Jäger - det funkar ju inte ;) )
Sen sprack det helt och håller på grund av besök och annat och jag började äta lite vad som helst som de andra åt och drack alkohol för dom gjorde det...
 
Jag tänkte att känna sig misslyckad och ägna sig åt självförakt blir man ju egentligen inte smalare av (om man nu inte utvecklar en ätstörning, och det vill jag förstås inte ha någon, man vill ju liksom behålla muskler och bentäthet och hålla sig stark och med bra ämnesomsättning), man kanske ska vara slug istället och inse att man ska byta strategi. Så efter att ha läst mer om LCHF, så tänkte jag testa köra det istället mina ätdagar. Så ätit LCHF senaste veckan (och fastat de vanliga dagarna) och det funkar jättebra och utan några obehagliga symptom. Första måltiden (bestående av lax och gräddstuvad vitkål med dill och svartpeppar) satt jag och bara "Åh!! Vad gott! Det godaste jag ätit på länge" och kände mig väldans misstänksam om det verkligen skulle funka... Var liksom FÖR gott för att vara moraliskt godtagbart och man kände sig mätt ;) 

Det har oroat mig att jag äter så stora portioner, men idag läste jag att det är normalt i början att vara hungrig. En annan sak som bekymrat mig är hur det funkar på någon som redan är normalviktig och kanske bara 3 kg tjockare än jag vill vara (jupp detta är mest fascistoid fåfänga ;) Men ack så plågsam sådan... Blir så arg när jag inte får bestämma själv vem jag är) . Googlat en del, men hittar inga tydliga svar. Är förmodligen individuellt hur kroppen svarar, så enda sättet är väl att testa. Jag såg i och för sig att man kan låta analysera sin DNA för att se sin unika profil (när det gäller hur man tar upp kolhydrater och fett ur kosten - kan tydligen vara väldigt olika - hur man har det med hunger-hormon, mättnadskänslor o.s.v.) och få skräddarsydda kostråd, men det kostade flera tusen och det har jag inte råd med. Hade jag varit så tjock att min hälsa stod på spel kanske det varit värt det, men inte som det är nu... Får köra lite trail-and-error istället tills de där 3 kg är borta.
Hittat sidan lchhgourmet.se med en massa recept som jag ska börja testa :)