Svart-Stina

Skriver om det jag gör och lyssnar på just nu, men tänkte skriva några rader om album som jag håller för bland de bästa jag hört, som är ständigt

närvarande fixstjärnor. Börjar med Celtic Frosts "The Monotheist" som släpptes 2006. Ditintills hade Celtic Frost överhuvudtaget inte funnits i mitt

medvetande, jag hade kanske sett skivor hemma hos folk men förmodligen dömt ut dem redan p.g.a. deras look - tyckte nog de såg lite töntiga ut.

Kanske var steget också lite väl långt från det jag vanligen lyssnade på tidigare. Men så hörde jag en demo av låten "Ground" och blev alldeles

upplivad, min spontana reaktion var att det var som stålvajrar ned i underjorden. När jag sedan lyssnade på hela albumet och hörde fler låtar som "A

Dying God Coming into Human Flesh", "Temple of Depression" och "Os Abysmi Vel Daath" så blev jag helt knockad. Det lät inte som nåt annat jag hört,

det var det mörkt, släpigt och tyngre än nåt annat. Det kändes också kusligt äkta, inte som folk som bara låtsas vara svåra och stänker ned sig med

blod för att vara häftiga - dessa schweiziska herrar hade sett Mörkret - och den ekande Tomheten - på riktigt... Givetvis blev jag då nyfiken på deras

tidigare skivor, men insåg att det bara var periodvis de hade det sound jag gillade. Men gillar exempelvis också "Procration (of the Wicked)" från det

gamla albumet "Morbid Tales". Sedan skulle de till min fasa lägga ned precis när jag upptäckt dem! Men det visade sig att sångaren och gitaristen Tom

G Fischer snart bildade ett nytt band som hette Triptykon 2008 - och det låter väldigt mycket Celtic Frost! :-)

Skriver om det jag gör och lyssnar på just nu, men tänkte skriva några rader om album som jag håller för bland de bästa jag hört, som är ständigt närvarande fixstjärnor. Börjar med Celtic Frosts "The Monotheist" som släpptes 2006. Ditintills hade Celtic Frost överhuvudtaget inte funnits i mitt medvetande, jag hade kanske sett skivor hemma hos folk men förmodligen dömt ut dem redan p.g.a. deras look - tyckte nog de såg lite töntiga ut. Kanske var steget också lite väl långt från det jag vanligen lyssnade på tidigare. Men så hörde jag en demo av låten "Ground" och blev alldeles upplivad, min spontana reaktion var att det var som stålvajrar ned i underjorden.

När jag sedan lyssnade på hela albumet och hörde fler låtar som "A Dying God Coming into Human Flesh", "Temple of Depression" och "Os Abysmi Vel Daath" så blev jag helt knockad. Det lät inte som nåt annat jag hört, det var det mörkt, släpigt och tyngre än nåt annat. Det kändes också kusligt äkta, inte som folk som bara låtsas vara svåra och stänker ned sig med blod för att vara häftiga - dessa schweiziska herrar hade sett Mörkret - och den ekande Tomheten - på riktigt... Givetvis blev jag då nyfiken på deras tidigare skivor, men insåg att det bara var periodvis de hade det sound jag gillade. Men gillar exempelvis också "Procration (of the Wicked)" från det gamla albumet "Morbid Tales". Sedan skulle de till min fasa lägga ned precis när jag upptäckt dem! Men det visade sig att sångaren och gitaristen Tom G Fischer snart bildade ett nytt band som hette Triptykon 2008 - och det låter väldigt mycket Celtic Frost! :-)

A Dying God Coming Into Human Flesh:

Ground: