Svart-Stina

Igår kväll såg jag filmen "Hur många lingon finns det i skogen?" (2011) om en kille som heter Alex - spelad av Sverrir Gudnason - som blir utsparkad av sin

flickvän. Han är en misslyckad skådespelare och har inte kunnat bidra med nåt hemma eftersom han inte lyckats skaffa nåt fast jobb på flera år. Han är

lite allmänt slarvig, pank och oförmögen att passa fasta tider. Så till sist har flickvännen gett upp totalt. Han ger sig av till Hudiksvall för att bo tillfälligt

hos sin brorsa som verkar hoppas att besöket inte ska bli alltför långvarigt... Han inser att han inte har så mycket att välja på och hoppar på ett jobb

där han får ha hand om ett gäng utvecklingsstörda (dagverksamheten Paradiset), speciellt som han då kan få ta över en lägenhet av den person som

jobbat där tidigare. En ny tillvaro tar nu sin början och Alex och de utvecklingsstörda berikar varandras tillvaro. Han upptäcker att de är bra på att

sjunga och anmäler dom till en talangjakt. Tyvärr är han den enda som tror på deras förmåga, så till en början får de kämpa i motvind. Och själv mognar

han under processen och blir succesivt mer ansvarstagande. Han hör av sig till sin f.d. flickvän då och då och berättar om vad som händer, men hon är

skeptiskt och tror honom inte riktigt vara förmögen till bättring, och säger att hon inte älskar honom längre.

Jag tyckte personerna i den här filmen tilldelats övertydliga roller. Och då pratar jag inte om de utvecklingsstörda, för de kändes helt naturliga och man

anade intressanta personligheter, utan det var de "vanliga" huvudpersonerna som inte funkade. Jag vet att andra gillat den här filmen och blivit berörda,

men själv tycker jag den var ganska förutsägbar och trist. Ger den två av fem.

Igår kväll såg jag filmen "Hur många lingon finns det i världen?" (2011) om en kille som heter Alex - spelad av Sverrir Gudnason - som blir utsparkad av sin flickvän. Han är en misslyckad skådespelare och har inte kunnat bidra med nåt hemma eftersom han inte lyckats skaffa nåt fast jobb på flera år. Han är lite allmänt slarvig, pank och oförmögen att passa fasta tider. Så till sist har flickvännen gett upp totalt. Han ger sig av till Hudiksvall för att bo tillfälligt hos sin brorsa som verkar hoppas att besöket inte ska bli alltför långvarigt... Alex inser att han inte har så mycket att välja på och hoppar på ett jobb där han får ha hand om ett gäng utvecklingsstörda (dagverksamheten Paradiset), speciellt som han då kan få ta över en lägenhet av den person som jobbat där tidigare.

En ny tillvaro tar nu sin början och Alex och de utvecklingsstörda berikar varandras tillvaro. Han upptäcker att de är bra på att sjunga och anmäler dom till en talangjakt. Tyvärr är han den enda som tror på deras förmåga, så till en början får de kämpa i motvind. Och själv mognar han under processen och blir successivt mer ansvarstagande. Han hör av sig till sin f.d. flickvän då och då och berättar om vad som händer, men hon är skeptiskt och tror honom inte riktigt vara förmögen till bättring, och säger att hon inte älskar honom längre.

Jag tyckte personerna i den här filmen tilldelats övertydliga roller. Och då pratar jag inte om de utvecklingsstörda, för de kändes helt naturliga och man anade intressanta personligheter och blev nyfiken på dom, utan det var de "vanliga" huvudpersonerna som inte funkade. Jag vet att andra gillat den här filmen och blivit berörda, men själv tycker jag den var ganska förutsägbar och trist. Ger den två av fem.