Svart-Stina

Filmfestivalen i Skara avslutades med filmen The tree of life, och jag går fortfarande och tänker på den och känner mig förbryllad ;-)

Den verkar ha fått ett lite dubbelt mottagande också - den fick gulpalmen i Cannes nu 2011, samtidigt så har jag läst om den att

"svårtillgänglig bara är förnamnet" och att den skulle vara pretentiös.

Filmen regiserades av Terrence Malick (känd tidigare för bland annat Den tunna röda linjen) - som tydligen lär vara perfektionistisk och

inte har hunnit med så många filmer under sin karriär. Jag undrar varför han valde att göra filmen just på sättet han gjorde? Det mesta

av filmen utspelar sig hos en familj på 50-talet, men det knyts ihop med hela universums skapelse! Och mycket existensiella frågor om

Gud, hur Gud kan tillåta även allt det dåliga om han nu är allsmäktig (teodicéproblemet) och den gruvliga Jobs bok (där vad jag minns Gud utsätter den stackars gudfruktiga Job för den ena gruvligheten efter den andra -  hans anhöriga dör, han blir av med sina tillgångar och sin goda hälsa - för att i ett lömskt experiment se hur länge han uthärdar...) tas upp. När en son i familjen dör förklarar någon att "Gud ger och Gud tar. Det är så han är". Jag ser det också som en film om att revoltera.

Filmen börjar nära nutid då en den vuxne Jack (spelad av Sean Penn) blickar tillbaka på sin uppväxt i Texas på 50-talet. Sedan hoppar vi

plötsligt ut till universums och livets tillblivelse, och jag tycker familjen liv känns banalt i kontrast mot de mäktiga bilderna. Fast det är

inte det som är poängen, jag antar att man tvärtom ska se det ständiga miraklet i livet omkring oss (och ett barns tillblivelse). Jag bestämmer

mig för att ta det för vad det är och försöka låta bli att undra på förhand hur det hela ska knytas ihop, och bara njuta av de vackra

bilderna. Rymden, gasmoln, nebulosor, vätskor och flöden, vulkanisk aktiviteter och bergsformationer. Jag fascineras av hur vackert moln

och gaser rör sig och hur tacksamma de är att filma. Sedan celldelningar, maneter, en olm som simmar förbi, hammarhajar (dock inte i

nämnd ordning) och dinosaurier. Och en massa mer som jag inte nämnt, det var mycket sånt här...

Här har ni en mäktig sekvens:

Parallellt får vi följa familjen O´Brien - pappan spelad av Brad Pit, mamman av Jessica Chastain, och deras söner. Den unge Jack spelas

av nån som heter Hunter McCracken som är kanon och bär upp mycket av filmen. Fast han är bara ett barn och inte så känd ännu, så hans namn är inget man pushar för i reklamen på samma sätt som man använder Brad Pitt och Sean Penn.

Pappan i filmen är lite dubbel, å ena sidan är han kärleksfull å andra sidan så är han sträng och håller mycket på disciplinen. Han försöker fostra sönerna att inte bli alltför snälla och gå sin egen väg, samtidigt så får de inte sätta sig upp mot honom själv! Mamman har en annan uppfostringsstil, mer avspänd och är lite som ett barn själv som kan busa med ungarna. Från att ha varit riktigt idylliskt alldeles i början så ökar klyftan gradvis alltmer när barnen blir lite äldre. Sonen Jack börjar till sist hata sin pappa och ber till Gud att han ska "ta bort honom". Han förändras och börjar hitta på otyg med andra ungar - pangar rutor och plågar djur...

Jag misstänker att det här inte är en film för alla. Själv ser jag en rad med vackert filmade poetiska scener och väl spelade roller, men får inte ihop helheten. Min upplevelse är en svag fyra av fem möjliga.

Filmfestivalen i Skara avslutades med filmen The tree of life, och jag går fortfarande och tänker på den och känner mig förbryllad ;-) Den verkar ha fått ett lite dubbelt mottagande också - den fick gulpalmen i Cannes nu 2011, samtidigt så har jag läst om den att "svårtillgänglig bara är förnamnet" och att den skulle vara pretentiös.

Filmen regiserades av Terrence Malick (känd tidigare för bland annat Den tunna röda linjen) - som tydligen lär vara perfektionistisk och inte har hunnit med så många filmer under sin karriär. Jag undrar varför han valde att göra filmen just på sättet han gjorde? Det mesta av filmen utspelar sig hos en familj på 50-talet, men det knyts ihop med hela universums skapelse! Och mycket existensiella frågor om Gud, hur Gud kan tillåta även allt det dåliga om han nu är allsmäktig (teodicéproblemet) och den gruvliga Jobs bok (där vad jag minns Gud utsätter den stackars gudfruktiga Job för den ena plågan efter den andra -  hans anhöriga dör, han blir av med sina tillgångar och sin goda hälsa - för att i ett lömskt experiment se hur länge han uthärdar...) tas upp. När en son i familjen dör förklarar någon att "Gud ger och Gud tar. Det är så han är". Jag ser det också som en film om att revoltera.

Filmen börjar nära nutid då en den vuxne Jack, spelad av Sean Penn, blickar tillbaka på sin uppväxt i Texas på 50-talet. Sedan hoppar vi plötsligt ut till universums och livets tillblivelse, och jag tycker familjen liv känns banalt i kontrast mot de mäktiga bilderna. Fast det är inte det som är poängen, jag antar att man tvärtom ska se det ständiga miraklet i livet omkring oss (och ett barns tillblivelse). Jag bestämmer mig för att ta det för vad det är och försöka låta bli att undra på förhand hur det hela ska knytas ihop, och bara njuta av de vackra bilderna. Rymden, gasmoln, nebulosor, vätskor och flöden, vulkanisk aktiviteter och bergsformationer. Jag fascineras av hur vackert moln och gaser rör sig och hur tacksamma de är att filma. Sedan celldelningar, maneter, en olm som simmar förbi, hammarhajar och dinosaurier. Och en massa mer som jag inte nämnt, det var mycket sånt här...

Här har ni en mäktig sekvens:

Parallellt får vi följa familjen O´Brien - pappan spelad av Brad Pitt, mamman av Jessica Chastain, och deras söner. Den unge Jack spelas av nån som heter Hunter McCracken som är kanon och bär upp mycket av filmen. Fast han är bara ett barn och inte så känd ännu, så hans namn är inget man pushar för i reklamen på samma sätt som man använder Brad Pitt och Sean Penn.

Pappan i filmen är lite dubbel, å ena sidan är han kärleksfull å andra sidan så är han sträng och håller mycket på disciplinen. Han försöker fostra sönerna att inte bli alltför snälla och gå sin egen väg, samtidigt så får de inte sätta sig upp mot honom själv! Mamman har en annan uppfostringsstil, mer avspänd och är lite som ett barn själv som kan busa med ungarna. Från att ha varit riktigt idylliskt alldeles i början så ökar klyftan gradvis alltmer när barnen blir lite äldre. Sonen Jack börjar till sist hata sin pappa och ber till Gud att han ska "ta bort honom". Han förändras och börjar hitta på otyg med andra ungar - pangar rutor och plågar djur...

Jag misstänker att det här inte är en film för alla. Själv ser jag en rad med vackert filmade poetiska scener, snygga animeringar och väl spelade roller, men får inte ihop helheten. Min upplevelse är en svag fyra av fem möjliga.