Boy A

Igår kväll såg jag en riktigt tragisk film - Boy A.
En ung kille (24 år) blir frigiven från en anstalt efter att ha suttit där i 14 år - större delen av sitt liv! En äldre man har varit hans stöd under tiden och deras relation verkar vara jättebra och kärleksfull - den äldre mannen har blivit som en pappa för honom - och ska fortsätta coacha honom på vägen ut i samhället. Killen ska få en ny identitet, och han fastnar för "Jack Burridge" som blir hans nya namn. Den äldre mannen ger honom ett par skor i present inför det nya livet, och han blir strålande glad.
Man får ganska omgående veta att killen mördat någon som barn, men inte omständigheterna runt omkring och varför. Tydligen har han varit mycket omskriven i tidningarna - utmålad som ett monster och benämnd "Boy A". För att överhuvudtaget ha en chans till ett nytt liv så måste hans riktiga identitet hållas hemlig till varje pris. Tidningarna vet att han blivit frigiven och skriver en del om det, men som tur är för killen så har de enbart en tecknad fantombild och inget riktigt foto av honom att publicera.
Så hur går det för honom att anpassa sig till sitt nya liv? Faktum är att det går alldeles strålande! Han har förstås missat en massa för att han inte varit ute i den verkliga världen, men lyckas undvika att göra bort sig helt och lär sig snabbt. Han skaffar ett jobb och får nya kompisar där. Till sist också en flickvän. Rent allmänt verkar han vara en sjyst person, och med en naiv glädje och tacksamhet för allt som han får, som han inte vågat hoppas var möjligt för hans del. Den äldre mannen är mäkta stolt över honom och tycker att han är hans största framgång.
Givetvis blir man väldigt nyfiken på vad killen egentligen gjort och varför - för han framstår som väldigt blyg, snäll och allmänt gullig - och svaret kommer successivt i olika tillbakablickar under filmens gång. Svaret är det vanliga eländet - mobbning och föräldrar som inte orkar vara närvarande som de borde. Mamman har bröstancer och pappan är alkoholist och de är inte riktigt i form för att bry sig om att han råkar illa ut i skolan. Under denna sårbara och eländiga tid i livet så blir han kompis med en annan kille som inte heller haft det så kul. Till en början blir man glad över att han hittat någon, och den nya våldsamma kompisen framstår lite som en hjälte när han trots sin litenhet spöar upp plågoandar från skolan. Men trots alla faktorer som målades upp kändes inte svaret tillfredställande för min del - hur kunde han?
Ju längre huvudpersonen lever sitt nya liv - ju längre han umgås med vänner och flickvän och ju mer deras förtroende för honom växer - desto mer konstigt och fel känns det att aldrig kunna berätta vem han egentligen är. Men hans vägledare avråder honom. Han är inte "Boy A" längre, han har blivit något annat nu. Och det kan man ju faktiskt hålla med om, han är inte 10 längre - han är en vuxen person med distans till det förflutna, och  lever i ett annat sammanhang med nya människor. Han har ingen motivation att döda någon igen. Nu kan han istället bidra lite till samhället.
Givetvis hinner det förflutna till sist ikapp honom. Just för att det gått bra för honom så stör sig fel person på honom. Allt faller plötsligt som ett korthus. Går nåt att reparera? Finns det någon förlåtelse någonsin? Det får ni se filmen för att få svar på...
Filmen ställer frågan - vem förtjänar en andra chans? Är det moraliskt rätt att tidningarna demoniserar vissa personer och är det rätt att i avsky hata någon för evinnerlig tid trots att den suttit av hela sitt straff? Och i mig ställs frågan - kan en sådan person som Jack finnas i verkligheten? Är det verkligen möjligt att någon med en sådan bakgrund kan bli en så pass känslig och fin person som vuxen? Jag är osäker, det känns overkligt.
Levde mig in mycket i den här filmen, tror faktiskt jag ger den fem av fem möjliga.
Igår kväll såg jag en riktigt tragisk film - Boy A.
En ung kille (24 år) blir frigiven från en anstalt efter att ha suttit där i 14 år - större delen av sitt liv! En äldre man har varit hans stöd under tiden och deras relation verkar vara jättebra och kärleksfull - den äldre mannen har blivit som en pappa för honom - och ska fortsätta coacha honom på vägen ut i samhället. Killen ska få en ny identitet, och han fastnar för "Jack Burridge" som blir hans nya namn. Den äldre mannen ger honom ett par skor i present inför det nya livet, och han blir strålande glad.

Peter Mullan och Andrew Garfield i huvudrollerna.


Man får ganska omgående veta att killen mördat någon som barn, men inte omständigheterna runt omkring och varför. Tydligen har han varit mycket omskriven i tidningarna - utmålad som ett monster och benämnd "Boy A". För att överhuvudtaget ha en chans till ett nytt liv så måste hans riktiga identitet hållas hemlig till varje pris. Tidningarna vet att han blivit frigiven och skriver en del om det, men som tur är för killen så har de enbart en tecknad fantombild och inget riktigt foto av honom att publicera.

Så hur går det för honom att anpassa sig till sitt nya liv? Faktum är att det går alldeles strålande! Han har förstås missat en massa för att han inte varit ute i den verkliga världen (exempelvis vet han inte vad en dvd är), men lyckas undvika att göra bort sig helt och lär sig snabbt. Han skaffar ett jobb och får nya kompisar där. Till sist också en flickvän. Rent allmänt verkar han vara en sjyst person, och med en naiv glädje och tacksamhet för allt som han får, som han inte vågat hoppas var möjligt för hans del. Den äldre mannen är mäkta stolt över honom och tycker att han är hans största framgång.
Givetvis blir man väldigt nyfiken på vad killen egentligen gjort och varför - för han framstår som väldigt blyg, snäll och allmänt gullig - och svaret kommer successivt i olika tillbakablickar under filmens gång. Svaret är det vanliga eländet - mobbning och föräldrar som inte orkar vara närvarande som de borde. Mamman har bröstancer och pappan är alkoholist och de är inte riktigt i form för att bry sig om att han råkar illa ut i skolan. Under denna sårbara och eländiga tid i livet så blir han kompis med en annan kille som inte heller haft det så kul. Till en början blir man glad över att han hittat någon, och den nya våldsamma kompisen framstår lite som en hjälte när han trots sin litenhet spöar upp plågoandar från skolan. Men trots alla faktorer som målades upp kändes inte svaret tillfredställande för min del - hur kunde han?

Ju längre huvudpersonen lever sitt nya liv - ju längre han umgås med vänner och flickvän och ju mer deras förtroende för honom växer - desto mer konstigt och fel känns det att aldrig kunna berätta vem han egentligen är. Men hans vägledare avråder honom. Han är inte "Boy A" längre, han har blivit något annat nu. Och det kan man ju faktiskt hålla med om, han är inte 10 längre - han är en vuxen person med distans till det förflutna, och  lever i ett annat sammanhang med nya människor. Han har ingen motivation att döda någon igen. Nu kan han istället bidra lite till samhället.

Givetvis hinner det förflutna till sist ikapp honom. Just för att det gått bra för honom så stör sig fel person på honom. Allt faller plötsligt som ett korthus. Går nåt att reparera? Finns det någon förlåtelse någonsin? Det får ni se filmen för att få svar på...
Filmen ställer frågan - vem förtjänar en andra chans? Är det moraliskt rätt att tidningarna demoniserar vissa personer och är det rätt att i avsky hata någon för evinnerlig tid trots att den suttit av hela sitt straff? Och i mig ställs frågan - kan en sådan person som Jack finnas i verkligheten? Är det verkligen möjligt att någon med en sådan bakgrund kan bli en så pass känslig och fin person som vuxen? Jag är osäker, det känns overkligt. 

Levde mig in mycket i den här filmen, tror faktiskt jag ger den fem av fem möjliga. Väl berättat, engagerande huvudpersoner, kluriga frågor - kanoners :-)

Dricker Jäger och kollar på Dia Psalma. De...

20110709744 (MMS)

Dricker Jäger och kollar på Dia Psalma. De övriga i sällskapet har jag tappat bort i vanlig ordning... Blir en lång kväll, bara måste se Immortal inatt. Men nu är det dags för Nifelheim om en kvart :)