Snart filmfestival! :)

Det är lite ketchup-effekt över det, efter en tid av frustrerande stiltje så lossnar det plötsligt och jag får en hel massa gjort. Så denna helg har varit effektiv, nästan manisk, med städning, matlagning (gjort mycket och fryst in för att slippa ägna mig åt sån trist skit de närmaste dagarna ;-)), tvätt, svamputflykt med hundarna i skogen. Plötsligt är man trött och helgen är bara borta :-/ 

Imorrn åker jag nog till Göteborg. Ska träffa en kille som håller på med airbrush/motivlack (något jag är nyfiken på och vill lära mig). Han har lovat jag ska få låna lite böcker av honom. Förhoppningsvis kan jag få lite råd och tips också!



Annars så börjar det dra ihop sig för filmfestival i Skara, höll nästan på att glömma bort det. 8-17 november håller den på. Så snart kan jag kanske rapportera om lite nyare film. 


Trädgårdsföreningen

Funderat på att se Sisters of Mercy i Göteborg 18 nov men har tyvärr inte lyckats hittat några biljetter ännu. Hoppas verkligen någon usling sitter och tjyvhåller på några och säljer dem i sista minut, att de inte är slut på riktigt. Nu har jag hört att det precis börjat en utställning med Frida Kahlo och Diego Rivera på Göteborgs konstmuseum!
http://www.gp.se/kulturnoje/konstdesign/1.708034-frida-kahlo-och-diego-rivera-till-goteborg
Den borde man passa på att se i samma veva, på eftermiddan före konserten om man nu ändå åker till Göteborg. Tycker jättemycket om Kahlos målningar, skulle vara kul att se dem i verkligheten.

I somras var jag och en kompis och besökte Trädgårdsföreningen i Göteborg. Fixade med bilderna i Photoshop (inte så märkvärdiga i och för sig - tog dem med mobilen) men det var nåt tekniskt strul här då, så lyckades aldrig posta dom sen. Nu råkade jag på dem av en tillfällighet, så här ett litet minne från sommaren som var:











Ångrarna

För en tid sedan såg jag en riktig höjdardokumentär som handlade om ånger på TV. Tyvärr missade jag några minuter i början, och de
har tyvärr redan tagit bort den från SVT Play, och har också förgäves letat efter den på YouTube.
Två 60+-herrar träffas i en mörk studio, berättar om sina liv och visar diabilder. Egentligen är de väldigt olika personligheter, men de har
en sak gemensamt - de föddes som män, bytte kön och ångrade sig slutligen när livet som kvinna inte visade sig lösa alla problem som
de hoppats och beslöt sig för att leva som män igen. Den ena mannen, Orlando Fagin, gillar att synas och klär sig i rött. Han verkar ha
hittat sig själv och en balans som en lite androgyn man. Den andra mannen, Mikael Johansson, vill mest smälta in som en vanlig snubbe.
Bakgrunden till deras könsbyten var också olika. Orlando var homosexuell och trodde han skulle bli lycklig om han blev en kvinna istället.
Han läste om den glamorösa Christine Jörgensen som bytt kön, och trodde han skulle få det livet också. Han opererades redan 1967 som
en av de första i Sverige! Mikael däremot var hetesoexuell men lyckades aldrig hitta en kvinna. Så han trodde att han på nåt vis skulle
fylla tomrummet genom att helt enkelt bli en själv.
Det här ämnet fascinerar mig, för ytterligheterna säger en del om hur det som folk tar för självklart och naturligt egentligen inte är
självklart alls. Man kanske inte reflekterar så mycket över det förrän man själv råkar falla utanför mallarna. Vad är det att vara kvinna
om det är nåt som man kan bestämma sig för att vara, som en roll man går in i?
Orlando spelade sin roll väl. Han träffade en man efter sin kroppsliga metamorfos som han blev dösförälskad i. De var gifta i 11 år innan
det uppdagades att Orlando inte var en vanlig kvinna. Ingen hade märkt nåt! Och hur den otroliga historian sedan utvecklade sig ska jag
inte avslöja, ni får se filmen själva ;-) Jag tycker också det var lite coolt att han hittat nån sorts androgyn jämnvikt till sist - för varför
måste man egentligen vara 100 % det ena eller andra (vad det nu är)?
Den här dokumentären var riktigt bra, och speciellt den charmige Orlando hade en del insiktsfulla poänger. Ger den fem av fem möjliga.
För en tid sedan såg jag en riktig höjdardokumentär som handlade om ånger på TV. Tyvärr missade jag några minuter i början, och de har tyvärr redan tagit bort den från SVT Play, och jag har också förgäves letat efter den på YouTube...



Två 60+-herrar träffas i en mörk studio, berättar om sina liv och visar diabilder. Egentligen är de väldigt olika personligheter men de har en sak gemensamt - de föddes som män, bytte kön och ångrade sig slutligen när livet som kvinna inte visade sig lösa alla problem som de hoppats och beslöt sig för att bli män igen. Den ena mannen, Orlando Fagin, gillar att synas och klär sig i rött. Han verkar ha hittat sig själv och en balans som en lite androgyn man. Den andra mannen, Mikael Johansson, vill mest smälta in som en vanlig snubbe. 
Bakgrunden till deras könsbyten var också olika. Orlando var homosexuell och trodde han skulle bli lycklig om han blev en kvinna istället. Han läste om den glamorösa Christine Jörgensen som bytt kön, och trodde han skulle få det livet också. Han opererades redan 1967 som en av de första i Sverige! Mikael däremot var hetesoexuell men lyckades aldrig hitta en kvinna. Så han trodde att han på nåt vis skulle fylla tomrummet genom att helt enkelt bli en själv.

Det här ämnet fascinerar mig, för ytterligheterna säger en del om hur det som folk tar för självklart och naturligt egentligen inte är självklart alls. Man kanske inte reflekterar så mycket över det förrän man själv råkar falla utanför mallarna. Vad är det att vara kvinna om det är nåt som man kan bestämma sig för att vara, som en roll man går in i? Det känns lite skumt när man är kvinna själv...
Orlando spelade sin roll väl. Han träffade en man efter sin kroppsliga metamorfos som han blev dödsförälskad i. De var gifta i 11 år innan det uppdagades att Orlando inte var en vanlig kvinna. Ingen hade märkt nåt! Och hur den otroliga historian sedan utvecklade sig ska jag inte avslöja, ni får se filmen själva ;-) Jag tycker också det var lite coolt att han hittat nån sorts androgyn jämnvikt till sist - för varför måste man egentligen vara 100% det ena eller andra på ett övertydligt sätt om man nu inte råkar vara det av sig självt?

Den här dokumentären var riktigt bra, och speciellt den charmige Orlando hade en del insiktsfulla poänger. Ger den fem av fem möjliga.



Orlandos inspiration Christine Jörgensen