Shelter
Häromkvällen såg jag rysaren Shelter med Julianne More som rättspsykiatriker. Hon är specialiserad på "multipla personligheter", ett fenomen hon inte riktigt tror på. Så hon är med och skickar brottslingar in i döden eftersom hon intygar att de inte har någon dissocierad extra personlighet som tagit över när de begått brottet, även om det kanske sett så ut. Ansvaret känns tungt, så kvällen efter en fällande dom brukar hon supa sig full för att kurera skuldkänslorna.
En dag så hör hennes pappa av sig och hävdar att han hittat ett jätteintressant fall som hon bara måste titta närmare på! Lite vill han ruska om dottern som han tycker halkat in i invanda tankebanor och slutat ifrågasätta sig själv med detta extrema fall. Så dottern träffar patienten, spelad av Jonathan Rhys Meyers. Ingen vet vem det är, han har hittats liggande ute på gatan, blivit upplockad av polisen och inte kunnat bestämma sig för vad han heter. Han motsäger allt hon tror på, han har övertygande helt olika personligheter inom sig som han växlar mellan (själva övergången är mycket obehaglig att se). Det ena jaget har inga minnen av det andra. Så vem är han egentligen och var kommer han ifrån? När man kollar upp ett av namnen han uppgett
så visar det sig att den personen är död sedan länge, mördad på ett ohyggligt och sadistiskt sätt. Så varför vet han så mycket om den här personen? Var han själv med när brottet begicks? Eller är han t.o.m. en bluff iscensatt av en annan läkare? Rättspsykiatrikern vacklar snart svårt mellan vetenskap och tro, det är den röda tråden i filmen. Killen ser verkligen ut att ha flera själar fastän det borde vara omöjligt. Tillfrågad rakt på sak angående var hon står, så säger hon; "I' like to believe I'm a doctor of science and a woman of God", vilket är dilemmat på pricken. När halva filmen gått och man så där ambivalent mysigt burit några parallella teorier inom sig hur det hela kan tänkas hänga ihop och det känns som att andra halvan borde ägnas åt att klargöra och reda ut - då dras det hela upp på än ännu mer skruvad och sjuk nivå! Jag tror det här är en film som man antingen sågar eller älskar. Antingen tycker man den är too much senare halvan och att det fläskas på med en massa klyschor (alla grepp för att skrämma skiten ur en tas till). Eller så sväljer man betet och tycker den är riktigt bra. Jag gjorde det sistnämnda, jag tyckte den var alldeles rysansvärd :-) Jag kunde t.o.m. köpa att den valde "fel" sida. Helt klart fyra av fem.
Häromkvällen såg jag rysaren Shelter med Julianne More som rättspsykiatriker. Hon specialiserar sig på "multipla personligheter", ett fenomen hon inte riktigt
tror på. Så hon är med och skickar brottslingar in i döden eftersom hon intygar att de inte har någon dissocierad extra personlighet som tagit över när de
begått brottet, även om det kanske sett ut så. Ansvaret känns tungt, så kvällen efter en fällande dom brukar hon supa sig full för att kurera
skuldkänslorna.
En dag så hör hennes pappa av sig och hävdar att han hittat ett jätteintressant fall som hon bara måste titta närmare på! Lite vill han ruska om dottern
som han tycker lite halkat in i invanda tankebanor och slutat ifrågasätta sig själv med detta extrema fall. Så dottern träffar patienten, spelad av Jonathan
Rhys Meyers. Ingen vet vem det är, han har hittats liggande ute på gatan, blivit upplockad av polisen och inte kunnat bestämma sig för vad han
heter. Han motsäger allt hon tror på, han har övertygande helt olika personligheter inom sig som han växlar mellan (själva övergången är mycket obehaglig
att se). Det ena jaget har inga minnen av det andra. Så vem är han egentligen och var kommer han ifrån? När man kollar upp ett av namnen han uppgett
så visar det sig att den personen är död sedan länge, mördad på ett ohyggligt och sadistiskt sätt. Så varför vet han så mycket om den här personen? Var
han själv med när brottet begicks? Eller är han t.o.m. en bluff iscensatt av en annan läkare? Rättspsykiatrikern vacklar snart svårt mellan vetenskap och
tro, det är den röda tråden i filmen. Killen ser verkligen ut att ha flera själar fastän det borde vara omöjligt. Tillfrågad rakt på sak angående detta dilemma
säger hon; "I' like to believe I'm a doctor of science and a woman of God", vilket är dilemmat på pricken. När halva filmen gått och man så där ambivalent
mysigt burit några parallella teorier inom sig hur det hela kan tänkas hänga ihop och det känns som att andra halvan borde ägnas åt att klargöra och reda
ut - då dras det hela upp på än ännu mer skruvad nivå! Jag tror det här är en film som man antingen sågar eller älskar. Antingen tycker man den är too
much senare halvan och att det fläskas på med en massa klyschor. Eller så sväljer man betet och tycker den är riktigt bra. Jag gjorde det sistnämnda, jag
tyckte den var alldeles rysansvärd :-) Jag kunde t.o.m. köpa att den valde "fel" sida. Helt klart fyra av fem.